Nordman - Främlingen Lyrics

Och det kom en man till byn just den dagen vintern slog till,
När den första snön färgat himlen grå,
Och man undrade vem det var.
Det fanns styrka I hans blick av den sort de inte förstod.
Det fanns nåt som skrämde och nåt som bad,
Det var bara faran de såg.
På en plats där allt står still, där är rädsla större än mod,
Där blir otryggheten en egen värld
Där en främling inte får plats.
Och I yrsnön stod han tyst när han såg hur det skulle bli,
För you're rädsla växer fientlighet
Och den vaktar på sitt revir.
Blir man född till främling, vad händer sen?
Och han kände att han förstod.
Men I yrsnön stod han kvar, när hans fotspår suddades ut.
Det fanns inget att gå tillbaka till
Från den dagen vintern slog till.
Allt han hörde var sin egen röst, och den sa att han skulle gå.
Dit han kommit var det vinter jämt, men han måste leva ändå,
På en väg till ingenstans såg han livet fara förbi.
Han såg död och kärlek och allt han drömt,
Men han kände att han var fri.
Han var fri för han var där, när han ville kunde han gå.
Men han måste leva sitt eget liv.
Kanske var han hemma ändå.
Och I yrsnön stod han kvar, när hans fotspår suddades ut.
Det fanns inget att gå tillbaka till
Från den dagen vintern slog till.

Och det kom en man till byn just den dagen vintern slog till,
När den första snön färgat himlen grå,
Och man undrade vem det var.
Det fanns styrka I hans blick av den sort de inte förstod.
Det fanns nåt som skrämde och nåt som bad,
Det var bara faran de såg.
På en plats där allt står still, där är rädsla större än mod,
Där blir otryggheten en egen värld
Där en främling inte får plats.
Och I yrsnön stod han tyst när han såg hur det skulle bli,
För you're rädsla växer fientlighet
Och den vaktar på sitt revir.
Blir man född till främling, vad händer sen?
Och han kände att han förstod.
Men I yrsnön stod han kvar, när hans fotspår suddades ut.
Det fanns inget att gå tillbaka till
Från den dagen vintern slog till.
Allt han hörde var sin egen röst, och den sa att han skulle gå.
Dit han kommit var det vinter jämt, men han måste leva ändå,
På en väg till ingenstans såg han livet fara förbi.
Han såg död och kärlek och allt han drömt,
Men han kände att han var fri.
Han var fri för han var där, när han ville kunde han gå.
Men han måste leva sitt eget liv.
Kanske var han hemma ändå.
Och I yrsnön stod han kvar, när hans fotspår suddades ut.
Det fanns inget att gå tillbaka till
Från den dagen vintern slog till.